Sunday, April 8, 2007

UFC 69: Shootout recap

Ja, vad säger man. Jag känner mig fortfarande smått omtumlad och vet inte riktigt vad jag ska säga. UFC 69: Shootout var iaf en väldigt väldigt underhållande och fartfylld gala i nästan veranda fight. Det var första gången UFC var i Texas och det var fullsatt med en mycket energisk publik. Det var en mycket härlig energi under hela galan och det var mindre U-S-A! U-S-A! U-S-A! än väntat. Jag hade tänkt vänta tills jag hade sett prelim fighterna innan jag skrev färdigt det här men dom har ännu inte dykt upp och vem vet hur lång tid det dröjer så det får ni klara er ut. Låt oss gå vidare och prata om fighterna.

PPV sändningen öppnade med mellanviktsfighten Kendall Grove vs. Alan Belcher och vilken öppning! Jag hade inte lagt märke till Kendall innan hans medverkan i The Ultimate Fighter men efter att ha kollat hans record och snackat med folk som har bättre koll så var han en av dom sämre i hans viktklass det året och fighters som Kalib Starnes och Ed Herman var storfavoriter till att ta sig till finalen. Jag fattade dock snabbt tycke för den långa spinkiga Hawaiianen Kendall och blev glad när han till slut inte bara vann utan gick igenom dom två storfavoriterna på vägen dit. Under presskonferansen efter UFC 69 sade Dana White: (Om Kendall) "He was the worst kid in the house". Och nu möter han alltså mycket tuffa och Alan Belcher.
Första ronden börjar med att Belcher landar ett slag och en låg spark för att sedan tar ner Kendall och hamna i sidemount men Kendall vänder snabbt på steken och tar en thaiklinch på Belcher när han ställer sig upp och straffar honom med sina höga hårda knän. Kendall använder sin räckvidd mycket bra och håller Belcher antingen på avstånd eller i en thaiklinch där han matar på med sina knän mot kroppen på Belcher.
I andra ronden fortsätter samma sak tills Groove tar ner Belcher och matar på med armbågar mot huvudet. Belcher skyddar sig bra men Groove är helt hänsyslös och bara matar på och öppnar upp ett stort cut uppe på huvudet på Belcher. Belcher lyckas iaf ta sig stående igen men bara för att straffas med slag, sparkar och fångas i Kendalls thaiklinch än en gång och ta ett par tre riktigt hårda knän mot kropppen och sedan ett rakt på hakan som följs upp av en rak höger som landar klockrent om än inte så hårt den också. Kendall lyfter upp Belcher och smäller honom i backen och väl där jobbar han på en D'Arce Choke som han till slut sjunker in riktigt djupt och Belcher slocknar på bara några sekunder.
Helt fantastisk uppvisning av Kendall och jag är grymt imponerad. Belcher var inget lätt motstånd och han gick bara rakt igenom honom. Att detta är samma kille som blev strypt av Savant Young på 2 minuter och knockad av Hector Ramirez på en för bara två år sedan känns inte sant. Kendall har verkligen utvecklats en hel del sen han började träna ordentligt. Ska bli kul att se vem han möter härnäst.

Sen var det dags för den match jag nog såg fram emot allra mest; Mike Swick vs. Yushin Okami. Det första jag slås av är vilken enorm storleksskillnad det är mellan dom här två killarna, Okami ser verkligen gigantisk ut jämfört med Swick.
Första ronden börjar passivt där Okami använder sig storlek till att hålla Swick på avstånd och han landar några jabbar på Swick. Swick landar några slag han själv också bland annat en bra spark mot kroppen. Okami klinchar med Swick och drar helt enkelt ner honom till marken där han armbågar Swick lite, jobbar för en Kimura, tar mount och hinner knappt börja slå innan ronden är slut.
I rondpausen ser Swick ut som en bruten man, han klagar till sin hörna att Okami är för stark men hans ringhörna vill inte höra sånt skitsnack och peppar på honom. Även Kalib Starnes klagade på Okamis styrka vid deras möte så att bryta ner sin motståndare mentalt verkar vara något Okami är bra på.
Andra ronden fortsätter på ungefär samma sätt. Okami landar en jab eller två, tar ner Swick, landar några halvdana slag och blir sen uppställda. Dom landar nått slag var och Okami tar ner Swick igen, landar något slag och sedan blir dom uppställda. Snabba uppställningar men Okami jobbar inte på marken heller så inget att klaga på direkt. Det är inte lång kvar av ronden och Swick verkar äntligen ha hittat lite glöd, han attackerar Okami med ursinniga slag, många träffar och Okami ser ut att vara i fara, han går för en dålig nedtagning men Swick är med och försvarar den bra och hinner slå ett par slag till innan ronden är slut.
I tredje ronden försöker Okami ta ner Swick men han sprawlar bra och öser på med slag igen, han träffar hyfsat men blir nedtagen och Okami tar mount. Väl i mount så regnar Okami ner slag i vad som känns som flera minuter utan att domaren bryter. Det ser inte direkt ut som dom gör någon skada men Swick gör inte mycket för att försvara sig eller komma därifrån. Till slut vänder han dock på Okami och hamnar i hans guard. Han jobbar lite på att förbättra sin position men hinner inte göra mer innan ronden är över.
Okami vinner på enhälligt domslut.
Bra fight även om jag var lite besviken på Swick, men med den storleksskillnaden så är det förståeligt. Jag har inte tänkt på att Swick är så liten innan. I intervjuer efter fighten pratar han också om att gå ner till weltervikt.
Men bra fight av Okami, nu hoppas jag vi får se en rematch mellan Okami och Silva. Okami vann ju deras förra möte. Joe Rogan hade också en väldigt rolig replig när tolken inte hör vad Okami säger:"Well if you don't understand him we are doomed!"

Dana White tar ringen och har ett stor tillkännagivande att presentera. UFC har signat Antonio Rodrigo Nogueira. Jag hade hoppats på något mer eftersom det har ryktats om det här så länge och dessutom kändes det i princip bekräftat när han satt bredvid Dana på UFC Fight Night. Och med uppköpet av Pride och allt annat som pågår trodde jag han hade mer att presentera. Men det ändå ett bra tillskott till UFC tungviktsdivision som nu verkligen börjar ta form.

Nästa fight var iaf Roger Huerta vs. Leonard Garcia som jag under min preview trodde skulle vara öppningsmatch. Det var en helt galen fight som jag inte ens vet hur jag ska börja sammanfatta. Roger Huerta har ett helt ursinnigt tempo när han fightas och det blir nästan svårt att hänga med.
Första ronden börjar iaf med att fighterna utbyter tunga slag, Huerta träffar renare men kanske inte hårdare. Huerta försöker ta ner Garcia och lyckas och väl på marken tar han sidemount och därifrån matar han på med armbågar. Huerta tar mount och regnar ner slag. Garcia lyckas ta sig därifrån och stående där han träffar Huerta hårt med en vänster och en höger. Garcia hoppar guard med en giljotin, Huerta smäller honom i backen och ser inte ut att vara i någon fara trots att giljotinen är ganska djup. Huerta tar sig loss och straffar Garcia med ett par slag innan Garcia lyckas ta sig stående igen och väl där straffar Garcia Huerta med några tunga slag. Huerta tar ner Garcia och matar på med flera obesvarade slag innan Garcia lyckas med ett sweep och hamnar överst precis som ronden tar slut.
Helt galet tempo och helt galen action i första ronden och andra ronden fortsätter på samma sätt med våldsamma slagutbyten där ingen fighter verkar särskilt oroad av att bli knockad. Huerta tar ner Garcia och jobbar med lite armbågar men Garcia tar sig stående igen och dom fortsätter byta slag. Huerta verkar träffa allt mer och tar ner Garcia precis när han känner för det men lyckas inte hålla nere honom särskilt länge och Garcia tar sig upp igen och dom byter slag tills ronden tar slut.
I tredje ronden försöker Garcia med en nedtagning men Huerta stoppar den och straffar Garcia genom att slänga in honom i buren, sparka honom i huvudet och följa upp med slag. Huerta har varit en klass bättre genom hela fighten men jag tycker han tar över allt mer då Garcia verkar vara klart tröttare. Huerta har Garcia på rygg och bara matar på slag men Garcia ger minnsan inte upp så lätt och överlever sista ronden. Huerta vinner på enhälligt domslut i en av av årets bästa fighter och en klar kandidat att lägga på minnet till "Fight of the Year". Sen var det en fantastisk uppvisning i sportsmannaanda vi fick se efter matchen. Dom kramar om varandra och hyllar varandra på ett sätt som vi inte, för att citera Goldberg, inte särskilt ofta får se i vissa andra kampsporter. Känns nästan som ett perfekt exempel att visa upp för personer som inte förstår det här och tror att det bara är våldsamma idioter i ringen som vill skada varandra. Helt fantastisk fight på alla sätt och vis och om jag var lite förtjust i Huerta innan är det ingenting mot vad jag är nu. Han kommer nog spela en viktig roll i UFCs mexikanska satsning.

Diego Sanchez vs. Josh Koscheck var nästa match och den utveckalde sig precis som jag fruktat. I första ronden visar Koscheck att han inte bara har ett klart räckviddsövertag på Diego utan att han även har klart bättre teknik. Man ser efter bara en halvminut att Diego inte har någonting att säga till om stående trots att det är en väldigt passiv fight. Koscheck träffar med en hård höger som skakar om Diego lite men följer inte upp. I slutet av ronden går Koscheck för en nedtagning som han får utan större problem då han smäller Diego i mattan men Diego lyckas ta Koschecks rygg precis som ronden tar slut.
I andra ronden vet Koscheck att han har ett övertag stående och har ingenting att tjäna på att ta det till marken och ge Diego chansen där. Han håller avståndet och varje gång Deigo försöker anfalla backar han och kontrar. Diego är chanslös och Koscheck viker inte undan en tum från sin taktik.
Tredje ronden fortsätter precis likadant. Diego verkar inte särskilt sugen på att offra sig och chansa för att ta en vinst och Koscheck nöjer sig utmärkt med att bara vara passiv och vänta ut segern. En helt otroligt tråkig skitfight enligt mig. Koscheck visar att man inte behöver ta det till marken för att köra Lay and pray och Diego visar att han verkar mer intresserad av att inte förlora än att vinna när det står mycket på spel. Diego är nu, som Koscheck säger det, "Nineteen and, OOOOONEEE! Koscheck vinner ett enhälligt domslut i en otroligt tråkig fight.
Jag gillar verkligen inte Koscheck men han imponerar både med teknik och sin "bad guy" personlighet. Typisk love to hate fighter och det förvånar mig inte om han är mästare om ett år. Han har bättre brottning än någon annan i viktklassen, stående är det nog inte många som tar honom och han har visat att han hellre vinner än gör en bra fight.

Sen var det dags för kvällens main event, welterviktstitelmatchen Georges St. Pierre vs. Matt Serra. Jag sade inför matchen att jag gav Serra en större chans att vinna än dom flesta andra, men att hans chanser fortfarande knappt kunde klassas som något annat än obefintliga.
När första ronden börjar tänkar jag på att Matt Serra nästan ser ut som St. Pierres mini-me. Storleksskillnaden är enorm. Serra är ganska bred men väldigt kort. St. Pierre avvaktar och håller avståndet den första minuten. Han skickar lite halvlösa sparkar mot huvudet på Serra men dom blockeras enkelt och har ingen riktig kraft bakom sig. Efter den första minuten har Serra jobbat sig in och hittat sitt avstånd bättre. Serra landar hårda kroppsslag. Serra landar bensparkar. Serra landar en hård högerkrok. Serra blockar en låg spark. Serra fångar en låg spark och kontrar med en rak höger. Serra landar en supermanpunch. Vad fan är detta tänker jag. St. Pierre kommer väll i gång snart han också. Men inte, Serra skickar iväg en vild rallarsving som träffar St. Pierre i bakhuvudet och han ser groggy ut, ramlar till lite, snubblar och Serra följer upp, sänker St. Pierre med en höger, St.Pierre tar sig upp igen, Serra fortsätter mata slag och sänker St. Pierre igen. St. Pierre tar sig upp igen men jagas av Serra som sänker honom än en gång med en stenhård höger och den här gången hinner St. Pierre inte upp innan Serra hoppar på honom och matar på med slag tills domaren bryter. Wow, WOW! Serra har knockat St. Pierre i första ronden. Helt galet. Det som shockar mig mest är inte att Serra landar en galen rallarsving och lyckas följa upp, utan det det som shockar mig mest är att Serra landade så mycket mer och så mycket bättre under hela fighten. Det var inget lyckoslag som träffade utan han jobbade metodiskt och träffade mer och mer. Många säger att St. Pierre vinner 99 av 100 gånger, det här råkade bara vara den den 100e gången. Men jag vette fan alltså, svårt att inte ha St. Pierre som favorit vid ett eventuellt returmöte men han får nog lägga om taktik. Men det här var inget som bara berodde på oflyt eller något annat. Serra var helt enkelt bättre ikväll.
Sen kan det sägas att St. Pierre hade lite problem med att cutta vikt men det spelade nog ingen större roll.

Överlag en riktigt bra gala med många bra fighter, mycket känslor och en stor överaskning som avslutning.
Eftersom titelfighten slutade i första ronden hade man också tid att visa en prelim fight och då valde dom Luke Cummo vs. Josh Haynes där Cummo vann på en mycket fin knock i första ronden. Jag gillar Cummo och han är ganska bra, han passar bra som en låg gatekeeper av welterviktsdivisionen. Josh Haynes däremot vars största styrka är hans förmåga att ta stryk bör nog se över sitt karriärsval. Han bör iaf inte fightas på den här nivån längre.

Fullständiga resultat tagna ifrån Sherdogs fightfinder:
1 Luke Cummo Josh Haynes KO (Punch) 2 2:45
2 Marcus Davis Pete Spratt Submission (Ankle lock) 2 2:57
3 Thales Leites Pete Sell Decision (Unanimous) 3 5:00
4 Heath Herring Brad Imes Decision (Unanimous) 3 5:00
5 Kendall Grove Alan Belcher Submission (D'Arce Choke) 2 4:42
6 Yushin Okami Mike Swick Decision (Unanimous) 3 5:00
7 Roger Huerta Leonard Garcia Decision (Unanimous) 3 5:00
8 Josh Koscheck Diego Sanchez Decision (Unanimous) 3 5:00
9 Matt Serra Georges St. Pierre TKO (Strikes) 1 3:25

2 comments:

Mary Lady Luck said...

Ja.. Josh var faktiskt fortfarande Blanket, men stående den här gången. Personlighetsmässigt visade han vilken fjant han var med nineteen-ONE kommentaren, min spontanta tanke var en Matt Serra "What a penis". F-J-A-N-T.

GSP mot Matt Serra var en smärre chock faktiskt men jag lyfter på hatten för Serra, han var verkligen på pch träffade otroligt bra, en väldigt bra insats från hans sida.

Mattias S. said...

Jo, jag gillar verkligen inte Koscheck. Men så där, älskar att hata honom. Han spelar det bra.

Ja, väldigt imponerande. Nu möter Serra Hughes i sitt första titelförsvar.