På lördag den 24e Februari är det dags. Pride återvänder till USA för sin andra gala på amerikansk mark och det står mycket på spel. Alla rykten om att Pride var på väg att säljas är mer sanna än många tror. Deras första gala i USA gick sådär. Långt ifrån fullsatt och mindre än 50.000 PPV köp. Jämför med t.ex UFC 66 som hade över miljonen PPV köp så blir skillnaden tydlig. Mer läser ni efter hoppet.
Om inte Prides satsning i USA går hem kommer dom halka efter mer och mer. Även om dom får ett nytt lukrativt tv-kontrakt i Japan kan det inte mäta sig ekonomiskt med UFC och deras PPV-siffor i miljonklassen. Om man inte märker tydliga framsteg jämfört med deras förra gala i USA tror jag Prides framtid är mycket osäker.
Jag var ganska besviken när jag såg hur Pride 32 skulle se ut, det var väldigt många ensidiga matcher. Och att vi totalt fick se mindre än 40 minuters fighting på 4 timmar bekräftade väll mina föraningar. Det var ändå en riktigt bra gala, med många bra underhållande matcher. Här är hur Pride själva sammanfattar deras första gala i usa:
Pride 33 ser på pappret bättre ut men en viss match får mig att vilja skrika rakt ut i ren frustration. Men till skillnad från Pride 32 så finns det också en fight mig att vilja skrika som en tonårstjej på en Darin konsert i ren och skär glädje. Vi kör hela fightcardet:
Wanderlei Silva vs. Dan Henderson
Takanori Gomi vs. Nick Diaz
Mauricio "Shogun" Rua vs. Alistair Overeem
Hayato Sakurai vs. Mac Danzig
Kazuo Misaki vs. Frank Trigg
Antonio Rogerio Nogueira vs. Rameau Thierry Sokoudjou
Joachim Hansen vs. Jason Ireland
Kazuhiro Nakamura vs. Travis Wiuff
Fighten som får mig att vilja skrika rakt ut i frustration är Wanderlei Silva vs. Dan Henderson. Det finns ett par killar som verkligen förtjänar att möta Wanderlei i en titelfight, Ricardo Arona, Antonio Rogerio Nogueira och framförallt egentligen Mauricio Rua. Men eftersom Mauricio är lagkamrat med Wanderlei så vill dom inte mötas.
Ricardo Arona har mött Wanderlei två gånger tidigare, första gången vann han i smått dominerande stil på ett enhälligt domslut och andra gången förlorade han på ett hårfint delat domslut. Dom är 1-1 i vinster och 4-2 i domarsiffror. Jag tycker inte det är klart än, en rubbermatch hade varit på sin plats.
Antonio Rogerio Nogueira har varit hur bra som helst hur länge som helst och har bara en förlust på senare tid, en väldigt jämn men rättvist förlust på domslut till nyss nämnda Mauricio Rua. Han har iofs bara sju vinster på dom senaste tre åren, men det beror på att Pride inte har gett honom fler fighter. Väldigt underligt. Han har iaf imponerat mot alla han mött och vi är många som tycker han borde få chansen i en titelmatch.
Men vem är då denna Dan Henderson som tydligen har förtjänat en titelmatch mer än dom har två? Så här presenterar Pride honom:
Han är som dom säger Prides mästare i 183lbs divisionen men dom säger ingenting om att han nyligen förlorade mot Kazuo Misaki och egentligen borde försvara sitt WW-bälte mot antingen honom eller Paulo Filho som båda två har gjort sig förtjänta av en titelfight. Men nej då, istället får han helt omotiverat möta Wanderlei Silva i en fight om MW bältet. Jag blir helt tokig! Varför gör dom på detta viset?
Men låt oss iaf titta närmre på Wanderlei Silva vs. Dan Henderson, helt ointressant är den faktiskt inte, bara sjukt frustrerande. I deras förra möte så dominerade faktiskt Wanderlei en stor del av matchen. Dan Henderson höll sig dock kvar bra och hade en fin nedslagning, men i det stora hela var Wanderlei i kontroll och vann klart på enhälligt domslut. Många, inklusive Prides PR avdelning, vill minnas den fighten jämnare än den var. Henderson gjorde väldigt bra ifrån sig med tanke på kort varsel, men förutom nedslagningen han hade så var Wanderlei i kontroll. Sedan dess tycker jag att Henderson blivit mer enkelspårig i sin stil. Som Matt Lindland säger, han har blivit kär i sin högerslägga. Där han tidigare används sin brottning för att kontrollera fighten och sen ha högern som bonus verkar han nuförtiden bygga hela sin taktik på den. Det funkade bra i GPn förra året som han vann, men det var väldigt jämt i finalen mot Murilo Bustamante. Sen när han mötte Kazuo Misaki såg han inte särskilt bra ut, varken matchen han vann eller den han förlorade. Misaki har dock visat att han är på riktigt så det är väll inte så illa att förlora mot honom. Men Wanderlei är ändå minst en klass bättre än Misaki, och även om Hendo brukar höja sig ett snäpp när han möter tyngre killar så tror jag faktiskt Wanderlei tar det här utan några större bekymmer.
Fighten som får mig att skrika rakt ut i ren och skär glädje är lättviktsfighten Takanori Gomi vs. Nick Diaz. Tyvärr är det ingen titelfight men att Pride skulle börja sköta sina mästarbälten logiskt nu är väll att kräva för mycket. Om den går till domslut så är det dock jävligt synd att det inte är 5 ronder. Diaz hör hemma i en lättare viktklass än UFCs weltervikt som är på 77kg där han fightats tidigare, Prides lättvikt som är på 72½kg är helt perfekt tror jag. Lite tufft att möta den enastående #1 rankade Takanori Gomi i sin första match kanske. Men det här har alla förutsättningar att bli en kanonfight. Nick Diaz är ungefär en decimeter längre än Gomi och har antagligen ganska rejält övertag vad gäller räckvidden. Men som vi såg i hans fight med Sean Sherk så är det inte säkert att han använder den på ett smart sätt. För att vara en så fantastisk fighter som Nick Diaz faktiskt är så har han inte alltid den bästa strategin planerad, han går ut och fightas helt enkelt. Sådär en fyra av hans sex förluster hade kunnat undvikas med en bättre plan. Men det är ocks ådet som gör Diaz till en favorit, han går ut och fightas helt enkelt. Och nästan varje gång bjudar han på en fantastisk match. Hans fighter med Karo Parisyan och Diego Sanchez är två av mina favoritfighter någonsin. Sådant tempo och sån teknisk skicklighet är det inte ofta man ser inom MMA. Tittar man sedan på Takanori Gomis fighter så är dom inte tråkiga dom heller. En så dominerande lättviktare som Gomi har vi nog aldrig sett. Han har dock en plump i protokollet mot Marcus Aurelio som inte känns helt uppklarad då han vann på ett delat domslut i en otroligt återhållsam rematch. Men med tanke på hur han såg ut mot Mitsuhiro Ishida senast så var det nog bara så att Aurelio hade ett psykologiskt övertag. Gomi borde alltså egentligen ta det här, men jag har en känsla som säger att Diaz kommer överaska, så jag säger att Diaz vinner efter en helt fantastisk match. Diaz är sjukt bra från ryggen om Gomi tar ner honom och han har räckvidd och knockout potential i nävarna så han låter inte Gomi komma nära nog för att utnyttja sin boxning. Jag förväntar mig iofs att få äta upp den här analysen efter att Gomi blixtrat till, men vi får väll se. Vem som än vinner så borde vi få se en helt fantastisk fight.
Mauricio "Shogun" Rua vs. Alistair Overeem är en helt omotiverad och meningslös rematch. Jag förväntar mig att den ser ut ungefär som den förra. Overeem ser imponerande ut och håller jämna steg med "Shogun" tidigt men allt eftersom så tar "Shogun" över mer och mer tills det är över. "Shogun" via TKO i andra ronden.
Hayato Sakurai vs. Mac Danzig är ett hyfsat test för Sakurai. Danzig har ett bra record men hade hårfin förlust senast och har aldrig mött killar i toppklass. Sakurai borde vinna i imponerande och dominerande stil, TKO i andra ronden säger jag.
Antonio Rogerio Nogueira vs. Rameau Thierry Sokoudjou är en rent pinsam matchning. Rogerio borde fightas om bältet inte möta helt okända killar med ett record på 2-1. Men det kanske är en chans för Rogerio att vissa upp sig och imponera innan han vår sin chans på titeln senare i år. Rogerio via vad han vill i första ronden.
Joachim Hansen vs. Jason Ireland är en bra chans för Hansen att komma tillbaka och få en vinst efter att ha förlorat 3 av sina 4 senaste fighter och komma in med gott självförtroende i Prides lättvikts turnering som drar igång framåt våren. Hansen via TKO i första eller andra ronden.
Kazuhiro Nakamura vs. Travis Wiuff är en chans för Japans kanske bästa 93kgs fighter att imponera. Wiuff är tuff men han är inte bra nog att klara av en fighter som Nakamura. Nakamura via nått.
Kazuo Misaki vs. Frank Trigg är en riktigt bra fight faktiskt. Efter att ha förlorat en del i weltervikt så tog Frank Trigg en liten timeout. Sen kom han tillbaka som mellanviktare och mötte Jason "Mayhem" Miller och dominerade totalt. Mycket imponerande seger där jag trodde han var chanslös, han verkade inte ha hungern kvar i sina senaste matcher. Här möter han Kazuo Misaki som har en vinst över Dan Henderson och som vann Prides 183lbs GP förra året. Han förlorade iofs mot Paulo Filho men fick fortsätta eftersom Filho skadade sig. Hur bra är Frank Trigg i en tyngre viktklass? Jag vet inte, Misaki blir nog svår. För svår tror jag och jag tror Misaki vinner på enhälligt domslut.
Sergei Kharitonov vs. Gilbert Yvel var planerad men Gilbert Yvel blev inte godkänd av NSAC eftersom han knockade en domare för ett par år sedan.
Kazuyuki Fujita vs. Wes Sims var också planerad men NSAC godkände inte matchen då dom inte tyckte den var konkurrenskraftig nog. Vilket är mycket märkligt, Fujita har inte imponerat dom senaste två åren men har flera bra fighter på sitt record och Wes Sims har vunnit sina sex senaste matcher. Jag vet inte ens vem NSAC menar skulle vara i så stort underläge att matchen ska behöva ställas in.
Pride promofilm för galan:
No comments:
Post a Comment