Skrällar, funderingar och framtiden.

Jag kommer ihåg Februari/April förra året när Takanori Gomi förlorade mot Marcus Aurelio, Mauricio "Shogun" Rua förlorade mot Mark Coleman, Sergei Kharitonov förlorade mot Alistair Overeem och kanske även Frank Mirs förlust till Marcio "Pe De Pano" Cruz kan räknas in i den kategorin. Det pratades om year of the upset och vilket kaos det var i MMA världen. Nu verkar det inte bara som om historien upprepat sig utan till och med överträffat sig själv.
Det hela började den 24e Februari på Pride 33 när Rameau Thierry Sokoudjou kom från ingenstans och tokknockade topp 5 rankade och nästa titelutmanare Antonio Rogerio Nogueira på bara 23 sekunder. Sen fortsatte kvällen med att Nick Diaz besegrar Takanori Gomi och Dan Henderson knockar Wanderlei Silva. Sen var det dags för 43-årige Randy Couture att komma ut ur pension och möta Tim Sylvia och han inte bara vinner utan han slår ner jätten efter så där 10-12 sekunder i första ronden. Sen har det fortsatt, Rameau Thierry Sokoudjou knockade ännu en topp 5 fighter i Ricardo Arona på Pride 34, Matt Serra knockar en av dom mest dominanta personerna i sporten i Georges St. Pierre och nu i helgen var det dags för ännu en då Gabriel "Napao" Gonzaga knockar Mirko "Crocop" Filipovic med en hög spark i första ronden.

Om man tittar tillbaka på årets skrällar så är det kanske inte så mycket skrällarna i sig utan mängden skrällar som gör att det känns så kaotiskt.
Dom två skrällarna som står ut för mig är Sokoudjou vs. Rogerio och Serra vs. St. Pierre.
Man ska inte kunna komma från ingenstans, nyligen förlorat mot en dussinfighter i en mindre organisation och sedan knocka en av världens högst ansedda fighters. Men så fungerar det i den här sporten, vad som helst kan hända. Det är också därför jag är mycket kritisk till den typen av matchningar där man inte har något att vinna. Om Rogerio vunnit så wow, han vann över en fighter som inte ens kan vinna i WEC. Big deal. Jag vill se fighters klättra upp för stegen och möta allt svårare motstånd och på så vis slipper vi sånt här. Nu har Sokoudjou visat att han inte bara hade en turkväll mot Rogerio utan att han faktiskt är kapabel till att möta fighters på den här nivån i och med hans knock av Arona också. Arona har dock alltid haft hakan högt och vi har bara väntat på att någon skulle utnyttja det, den uppercutten var nog ingen slump att han tog till. Ska bli kul att se Sokoudjou i hans nästa match och se om han har blivit så mycket bättre.

Årets största skräll och troligen MMA-historiens största skräll någonsin är i mina ögon Matt Serra över Georges St. Pierre. I många av dom andra fallen handlar det om att vi inte sett tillräckligt av en fighter för att kunna bedöma dom ordentligt. Men när det gäller Serra så har vi sett honom i UFC i 6 år. Han har aldrig tidigare i sin karriär avslutat en fight på TKO. St. Pierre har vi också sett åtskilliga gånger i oktagonen och han har varit helt dominant. Hans enda förlust var ett misstag mot Matt Hughes i en match som han ledde på poäng. Förutom den förlusten var hans enda fight där han inte vann stort mot BJ Penn där han förlorade första ronden ordentligt men lyckades komma tillbaka och vinna dom andra två.
Serra är dessutom en mycket liten welterviktare som helt enkelt tycker om mat för mycket för att ta sig ner till lättvikt. Georges St.Pierre är en decimeter längre och flera kilo tyngre. St. Pierre utnyttjade också sin räckvidd och sparkade mot huvudet på Serra inledningsvis. Men snart hittade Serra sin tajming och sitt avstånd och började dominera, han landade kroppsslag och bensparkar, blockade och kontrade St. Pierres attacker och slutligen får han in en överhandshöger som till slut leder till mästarens fall.

I dom andra fallen har inte vinnaren varit så chockerande, utom kanske Randy då, men av honom väntar man sig inget annat. Men så här många på så kort tid ställer allt upp och ner, det är omöjligt att ha rankings som är värda namnet och det hela känns som ett spektakel med för många variabler att ta med att det är omöjligt att vara jämn. Men det är också det som fighters som Fedor och Chuck så extremt imponerande då dom har lyckats med detta.

Det har som sagt varit ett extremt händelserikt år inom MMA, både i ringen och bakom kulisserna. UFCs ägare har köpt Pride, MMA får allt mer mainstream uppmärksamhet och allt fler ger sig in i sporten, på bra och dåligt.
För bara två år sedan hade UFC fem galor per år i snitt, i år kommer man troligen landa på runt 20.

Nu är det ett litet uppehåll och det är 3 veckor till nästa gala att hålla ögonen på och det känns lite tomt efter en så här späckad månad.

Den första maj tar iaf dom nya ägarna över Pride och vi har nog en hel den rykten och nyheter som kommer hålla igång oss tills det är dags igen.